I hjärtat av en solkysst landsbygd, där fälten bredde ut sig som mjuka mattor av grönt sammet och himlen färgades gyllene vid kvällens inbrott, reste sig tre olivträd, visa och gamla. De var inte vanliga träd, ty de hade förmågan att känna, tänka och, faktiskt, tala. De hette Leccino, Frantoio och Moraiolo, och de väntade på sin skörd, medan de diskuterade sina egna dygder under det silverfärgade ljuset från en stigande måne.

Leccino, med sina grön-silvriga blad som darrade graciöst vid minsta vindpust, var den första att ta till orda, med en mjuk och melodisk ton. "Åh, mina bröder! Se på mina oliver, runda och sammetslena, redo att ge en olja som är en smekning. Det finns inget vulgärt i min frukt, bara en mild delikatess som omsluter gommen som ett barndomsminne. Min olja är för de milda, för dem som söker mjukhet och grace, en viskning av söt mandel och nyklippt gräs. Jag sticker inte, jag förolämpar inte, utan följer varje smak med elegans och diskretion."

Frantoio, med sin robusta stam och tätare lövverk, skakade sina grenar med en stolt medvetenhet. "Leccino, min kära, din sötma är lovvärd, men ibland behöver världen mer karaktär! Mina oliver, när de förädlas, ger en olja som är en kraftfull sång, inte bara en viskning. Den har kropp, struktur, en själ som vibrerar av kronärtskocka och friskt blad. En nypa bitterhet, en lätt kryddighet som rengör gommen, och en doft som fyller dina sinnen. Min olja gömmer sig inte, utan höjer sig, förhöjer varje rätt med sin bestämda närvaro och sin omisskännliga karaktär. Jag är ryggraden, det pulserande hjärtat i en god dressing!"

Moraiolo, den äldsta och mest imponerande av de tre, med förvridna grenar som tycktes dansa mot himlen, gav ifrån sig en djup suck, hans ton allvarlig och klangfull som en klocka. "Ah, unga bröder! Ert värde är stort, men ingen av er besitter min styrka, min djupaste och mest brinnande essens! Mina oliver, ja, de är små och lite mer upproriska, men de bär på en helig eld. Min olja är en vis och välvillig drake, som blåser eld och passion över gommen. Det är en bestämd bitterhet som påminner dig om jorden, en djärv kryddighet som väcker dina sinnen, och en grön fruktighet som berättar historier från sekler. Jag är inte för dem som söker stillhet, utan för dem som önskar intensitet, lång livslängd, löftet om robust hälsa och oförglömliga smaker. Jag är styrkan, traditionen, motståndskraften mot tiden."

De tre teg ett ögonblick, deras kronor upplysta av de första stjärnorna. Sedan bröt Leccino, med ett lätt leende, tystnaden: "Men, mina kära bröder, om min olja mildrar det bittra, känner jag inte ibland behovet av din struktur, Frantoio, för att ge mer kropp åt min milda själ?"

Frantoio nickade, hans blad prasslande. "Och jag, även om jag är stolt över min styrka, önskar ibland din elegans, Leccino, för att mjuka upp min karaktär lite, och din djuphet, Moraiolo, för att lägga till ännu mer uthållighet och mysterium."

Moraiolo avslutade med visdom: "Och jag, som bär så mycket kraft och glöd inom mig, förstår att min essens ibland kan vara för uppriktig. Jag behöver din livlighet, Frantoio, för att vara mer mångsidig, och din delikatess, Leccino, för att avslöja nya nyanser av harmoni. I slutändan ligger den sanna skönheten inte i ensamheten hos den enskilde, utan i rikedomen av mötet. Vi är inte bara träd, utan olika röster i en enda, stor berättelse. Och bara tillsammans, i de blandningar som den vise människan skapar, kan vi uttrycka fullheten och underverket av det vi är."

Och så, medan himlen fylldes av stjärnor och en nattlig bris smekte grenarna, väntade de tre olivträden på skörden, med vissheten om att deras öden var sammanflätade, och att deras sanna ära skulle blomstra i harmonin av deras olika själar.